Vi letade skatter under läktaren i Matojärvi ishall. Jag och min bästa vän Annika. Våra bröder var
ute på isen, våra föräldrar satt i sekretariatet eller stod i fiket. Hallen var gammal och iskall,
hemmarink för Kiruna AIF och föreningens stolthet Börje Salming. För två små flickor i
bävernylon var den helt perfekt.
För mig har föreningslivet alltid varit närvarande. Pappa som sladdade in till sekretariatet direkt
från jobbet, fortfarande i snickarbyxor. Mamma som bakade till basarer och stod i kiosken. Vi
ungar som fick gå runt i bostadsområdet och sälja julkalendrar och lotter, ibland mer
entusiastiskt än andra gånger. Det var inte alltid så många lediga stunder med tre aktiva barn i
olika föreningar, men gemenskapen var självklar. Pappas ord ekar fortfarande: “Antingen betalar
du nu eller så betalar du sen och sen blir alltid med ränta.” Vi fick vänner genom föreningslivet.
Det fick våra föräldrar också. Det var där de umgicks, kring barnen och den meningsfulla fritiden.
När jag själv fick barn följde engagemanget nästan av sig självt. Ingen jublar över att kliva upp i
svinottan för att koka kaffe i en gympasal inför ett innebandysammandrag, eller vara speaker på
en konståkningstävling en hel helg efter en lång arbetsvecka. Men där, mellan kaffekokare och
matchstarter, händer något annat. Jag kan vinka till maken som coachar laget, prata strunt med
andra föräldrar. Framför allt kan jag se mina barn växa tillsammans med sina vänner.
En gång när jag klagade lite sa en konståkningsmamma: “Var glad att de är aktiva. Vi behöver
aldrig undra var de är eller vad de gör.” Hon hade så klart rätt. Föreningslivet ger ramar,
sammanhang och vuxna förebilder. Det finns inte mycket tid eller lust kvar för att driva runt i
miljöer där unga inte alltid mår så bra.
Samtidigt märks det att alla inte ser tjusningen. Ofta är det samma föräldrar som ställer upp
oavsett om det gäller fotboll, hockey eller konståkning. “Vi är för trötta”, “vi orkar inte”,
“föreningen får lösa det själva.” Men sanningen är att föreningen redan är människor som jobbar
ideellt, kväll efter kväll, helg efter helg, för att just ditt barn ska ha en meningsfull fritid.
Eldsjälarna finns där. Vill vi på allvar erbjuda unga sunda alternativ till destruktiva miljöer måste vi
också stötta dem och de föreningar de bär upp.
För i grunden handlar föreningslivet sällan om att skapa nästa Börje Salming. Det handlar om
sammanhang. Om att få höra till. Om att skapa sunda vanor, bygga vänskap och lära sig hantera
både med- och motgång. Det vet vi som levt i föreningsvärlden.
I dag kan jag till och med sakna en tidig lördagsmorgon i Stångebro ishall eller en kall gympasal
där jag hejat mellan kioskpassen. Helt otroligt, men sant. Min bästa vän Annika, fortfarande min
bästa vän efter 46 år, är mitt uppe i det fortfarande. Hon kombinerar jobbet på börsmarknaden
med uppdraget som lagledare för Hammarby F09. Vissa saker lämnar man aldrig riktigt.
Kanske är det just det som är föreningslivets verkliga styrka. Inte framgångarna eller resultaten,
utan banden som knyts, mellan barn, mellan vuxna, mellan generationer. En konståkningstränare
som hängt med sedan skridskoskolan och som kommer till din dotters universitetsexamen
(tack Marianne Hogner!), eller den typen av vänskap som börjar under en kall läktare i en ishall
någonstans i landet och håller livet ut.
För övrigt anser jag att föreningslivet är en av stadens viktigaste skyddsfaktorer. Men kärlek
räcker inte, det krävs politik. I Linköpingslistan, föreningarnas förening och hemvist för fler
kaffekokare än jag själv, har vi i olika debattforum försökt lyfta konkreta åtgärder för att sänka
trösklarna och göra föreningslivet tillgängligt för alla barn i Linköping och stötta alla ovanligt
vanliga människor som kokar kaffe, knyter skridskor och tror på våra ungar.